Ordföljden är normalt
subjekt – predikat – objekt
men kan ändras om man känner att det vore trevligt att uttrycka sig på ett annat sätt.
Objektsordningen är fri – ackusativobjekt och dativobjekt placeras i den ordning man önskar.
Adverbial placeras i regel efter predikatet. Negationer placeras före verbet. Frågeord står så tidigt i en mening som möjligt, före predikatet.
Formella subjekt används inte.
Emfatisk omskrivning är inte så vanligt – man säger hellre som det är och krånglar inte till det. Men om man vill ge eftertryck åt något man säger, går det att göra med ändring av ordföljd och eventuellt adverbialisering av subjektet. Exempel:
gurun undervisar eleven
gurubing guruttā elevenĭ[2]
det är gurun som undervisar eleven
guruttā gurubing elevenĭ
eller
guruttā gurublongkō gurubing elevenĭ[3]
Den senare meningen betyder ordagrant ”undervisar guruaktigt (gör) gurun eleven”. Detta sätt att eftertrycksmarkera understryker subjektet genom att påpeka att handlingen som utförs är präglad av den som utför den.
Man kan förstås göra ungefär som på svenska, med en relativ bisats, men det relativa pronomenet utesluts. Här börjar man alltid med subjektet. Exempel:
det är gurun som undervisar eleverna
gurubing ärā guruttā elevenĭdiridongbing
Om man önskar betona ”är” i ovanstående mening, sätter man verbet först. Exempel:
det är gurun som undervisar eleverna
ärā gurubing guruttā elevenĭdiridongbing
Och om man vill betona ”eleverna” sätter man det först. Exempel:
det är eleverna som gurun undervisar
elevenĭdiridongbing ärā gurubing guruttā
Enkelt och trevligt.
Adjektiv kan böjas i sympatisk konjunktiv efter verb som står i konjunktiv. Detta görs med ändelsen -ddē efter kasusändelsen, men före plural och bestämd form. Nödvändigt är det inte, men ganska trevligt, och används för att markera att utsagan om ett subjekts eller objekts beskaffenhet inte är säker. Exempel:
jag tror att gurun är potatismosintresserad
tòrderöörāo ūt gurubing ärabongā pĕttātēēsjklopfĭh´mmāādippoddē
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar