Hindulooni är ett mycket rikt språk, vad gäller ljud såväl som former. För enkelhets skull delar man in ljuden i vokaler och konsonanter. Halvvokalerna är en mellanklass, som man inte bryr sig om i traditionell hindulooniforskning. De finns emellertid, men eftersom uttalet av dem går av sig självt, behöver man egentligen inte bry sig.
Stavningen av hindulooni är regelmässigt ljudenlig. Med specialalfabetet finns ett tecken per ljud, och i avancerad stil några kombinationstecken, som man inte behöver använda om man inte vill. Ljuden är i stort sett de samma som på svenska, med en viss förkärlek för retroflexa konsonanter och ganska långa vokaler.
Hindulooni skrivs allt som oftast med latinska bokstäver, eftersom det inte finns alphabetum fredholmianum på tangentbord eller i datorernas teckenuppsättning. När man använder det latinska alfabetet, uttalas bokstäverna som på svenska. Vissa föreskrifter är emellertid bra att känna till gällande uttal.
· Bokstaven O uttalas som i grotta.
· Bokstaven U uttalas som i uggla eller uv.
· Bokstaven U uttalas som i uv, men mer intensivt, som i uuuuh, vad äckligt. Den är ovanlig.
Ljudet o som i ost skrivs med O. För att skilja den från å-ljudet görs med latinska bokstäver ofta en accent över vokalen, ó.
Vokaler – Oātūtdiridong
Vokalrikt, det är det minsta man kan säga om hindulooni. Språket har i stort sett samma vokaler som svenskan. Vokalerna finns både korta, långa och halvlånga.
· Långa vokaler markeras med en långmarkering, till exempel ā. (I specialalfabetet med en prick.) På internet skrivs de ofta med cirkumflex, â.
· Korta markeras med en kortmarkering, till exempel ă. (Markeras inte alls i specialalfabetet.) På internet används accent, à.
· Halvlånga markeras inte alls, till exempel a. (I specialalfabetet markeras dessa med en accent.)
Extra långa vokaler, som ibland har en känslomässig valör, ibland en grammatisk funktion, och ibland både, skrivs med dubbla långvokaler. Dessa uttalas i regel som en extra lång vokal, men ibland uttalas de var för sig. Man får välja. Forskarna är här oense om vilket som är det mest arkaiska uttalet.
Konsonanter –
Konsonanterna är i regel korta, men långa förekommer också. Det finns nästan inga konsonanter som inte finns på svenska, så uttalet är lätt för oss svenskar. Ett undantag är W, som uttalas som på engelska.
Vid transkribering med latinska bokstäver stavas sj-ljudet med SJ, tj-ljudet med TJ och ttj-ljudet (t+tj, som i church), med CH. (Detta skrivs på hindulooni med tecknen för T och TJ.) De retroflexa konsonanterna stavas RT, RD, RN, RL, RS. För att skilja konsonanterna åt, om man vill ha uttalet r-t, r-d, och så vidare, använder man en apostrof – r’t, r’d, r’n, r’l, r’s. Mycket enkelt och riktigt praktiskt.
Det finns en del stavelsebildande konsonantkombinationer, där alltså stavelsebärande vokal inte finns, eller uttalas så kort att den inte märks om man inte lyssnar väldigt noggrant. Dessa kombinationer markeras med en accent mellan konsonanterna. Exempel:
möjlig men outgrundlig illusion
t´kĕt´ke
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar